|
|
|
|
|
|
Svampens historia.
|
Bilderna ovan illustrerar en av de mest framträdande symbolerna för Landala genom tiderna. I nästan 100 år prydde den sin plats på det som en gång var en lekplats och numera är torghandel för fisk, blommor och grönsaker. Den ritades av arkitekten Conny Nykvist år 1915 och ödelades av en anlagd brand lördagen den 14 april 2012. Egentligen var ju svampen en tämligen anspråkslös konstruktion – en rund bänk med skiffertak. Men den var en välkänd symbol för Landala och gick under olika namn såsom Svampen, Karusellen eller Paraplyet, eftersom den inte hade något officiellt namn. I Gamla Landalapojkars skrift ”Jul i Landala 1999” fick Svampen liv och berättade sin egen historia om de många åren som en välkänd symbol för stadsdelen. Texten ger en bra beskrivning av den förändring av livet i Landala genomgått över åren. ”Karusellens” funderingar (Som de tolkats av Leif Gustavsson, GLP) ”Tänka sig nu har jag stått här i över 80 år. Ibland tycker jag att det är en lång tid, ibland bara en kort stund. Somliga dagar har varit lite enahanda, men när jag tänker tillbaka så har det varit en händelserik tid. Jag står ju så till att jag ser det mesta som händer i Landala. Och jag hör bra ! Det är åtskilligt jag fått höra under årens lopp när Landalaborna suttit hos mig och pratat. Kanske jag saknar det glada liv barnen åstadkom när det var lekplats bredvid mig med gungor och ”hoppstenar” som de hoppade jämfota över. För att inte tala om den branta kanan de åkte på i vintertid. Det var inte många som stod hela vägen ner. Jag minns alla barnen, varenda en, även om de nu blivit vuxna, jag känner igen dem när de går förbi. En och annan kan ännu komma och sitta hos mig en stund. Men nu hoppar de inte över de höga stenarna, de gungar inte så de nästan slog runt och de åker inte gärna kana. Inte så att jag har något emot torghandeln, tvärtom, det är bara roligt att ha folk omkring sig, då får man höra ett och annat. Skall jag vara ärlig så är jag lite mallig för att jag fått ”ta över” torghandeln. Det kunde allt hända att jag var en aning avundsjuk på torget som fick all uppmärksamhet när det var handel där. Och Frälsningsarmén spelade, och Albin Ström eldade ”massorna”. Nu är det väl bara jag som minns honom. Ja, ja, har man varit med en tid så ser man förändringarna. Ett tag var jag rädd att jag skulle gå samma öde till mötes som alla de andra byggnaderna när Landala revs, men jag fick stå kvar. Jag har en del kontakter med andra kolleger – flyttfåglarna är förträffliga budbärare – och när jag var som oroligast försäkrade de alla att det inte var någon fara. En kollega, Eiffeltornet i Paris, lät hälsa: ´Det förstår du väl att dom inte river kulturbyggnader. Då skulle ju Landala förlora sin karaktär totalt, ungefär som Paris vore slut om dom rev mig´. Det kändes lugnande och så blev det, jag fick stå kvar som portalfigur till Landala. Nu på vintern är det naturligtvis inte så många som sätter sig hos mig. Däremot på våren och sommaren. Då är det roligt att höra dem samtala. Jag såg ju dem när de var små och lekte runt mig och nu sitter de där och pratar om barnbarn och skatter och tidens gång. Det är en man som förstulet känner på ett inristat namn. Det var han själv som en gång skar in det och jag minns mycket väl när han gjorde det. När pojkarna och flickorna var små gnabbades de och bråkade med varandra men rätt som det var ändrades deras sätt och en vacker dag stod pojken där och ristade in ett flicknamn. Jag har sett det så många gånger och det är lika rörande varje gång. Att de ristar in ett namn gör mig inget, jag tål det. Men det förekommer inte så ofta numera. Ett träd i Slottsskogen som jag utbyter tankar med via ett par duvor säger detsamma. Det får färre och färre namn i barken. Pojkar har ju alltid haft knivar, jag undrar vad de använder dem till nu? En sak som har förändrats kolossalt är trafiken.Ibland blir jag nästan snurrig av alla bilarna som kör runt mig hela dagen. Somliga kallar mig för ”Karusellen”, men jag står ju still, det är bilarna som är den verkliga karusellen. Nå, jag står rätt så skyddad och så länge det inte dras någon trafikled rakt genom min plats så får jag stå ut. Jag hörde att flickorna runt brunnen på Järntorget inte var så glada när de fick flytta på sig. På ett sätt var det lugnare förr när de långa karavanerna med hästar kom på morgnarna med sina tvåhjuliga vagnar. Det var den tidens lastbilar. Men kuskarna hade det inte lätt med regn och snö och kyla. Då är det allt skönare för dem att sitta i en bil. Jag tycker om att stå här och se årstiderna komma och gå över Landala. Inte minst nu i juletid när det lyser så vackert i alla fönster. Och vårarna när västanvinden kommer farande ner över Landalabergen och folk börjar räta på ryggarna igen. Då lever Landala upp ! Somliga traditioner försvinner, andra kommer till. Något som jag saknar är skolavslutningarna på sommaren ! När barnen tågade klassvis ned till Vasakyrkan. Så fina dom var i sina examenskläder, och så glada: hela sommarlovet framför sig ! Senare på dagen kom de tillbaka, då var dom åter klädda i sina kortbyxor och gummiskor och ägnade sig åt det allvarligaste av allt – leken. En sak som gläder mig är att traditionen med gökotta fortfarande lever kvar, Varje vår ser jag när de samlas på Kapellplatsen, de forna rackarpojkarna och -flickorna och går upp till det gamla vattentornet. Nu är det ordning och reda med dem, förr kunde det väl vara lite si och så med den saken, men det blev follk av dem allihop. Jag vet, för jag var med då och jag är med ännu! Den allra sista meningen var sann 1999, men inte nu längre, efter branden 2012. Inte heller går man längre upp till vattentornet när det är Gökotta. Vandringen från lokalen på Landalagatan slutar numera vid Kapellplatsen där en blomsterkvast hängs på Arbetarhustrun.
|
Landalapojkarnas historia |
